Biografiskt — Johnny, Johnny

Sagan börjar här.

Jag hade länge gått runt med drömmarna om en musikalisk ingång till livet. Fastän jag spelat och skrivit låtar sedan jag var sex år. Trots att jag turnerat och spelat i band nästan hela mitt liv. Drömmarna fanns där som ett mål, en stöttning — men också en djävul vid en grind. “Det finns ingen som kan komma in här om den inte förtjänat det, och hur kan du vara så säker på att du förtjänar livet? Vem vet vad du gör om du får komma in här? Kommer din röst att bära dina vingar? Kommer dina ord att stå för sig själva?“

Det var en sommar för två-tre år sedan, när alla planer var lagda och strävan framåt stod tydligt. På pappret. Vi spelade på med bandet jag drivit i så många år. Vi åkte runt, mötte en ny publik, nådde försiktigt fram i flera länder runtom i världen — men vi hankade oss också fram på halvtomma hjul med små, slitna medel. Ett fåtal som dök upp för att lyssna. Inga direkta pengar att åka hem på. Jag var uttröttad. Uttömd. Ingen att bolla med. Ingen att luta mig mot. Jag sjöng och spelade för allt jag hade, och försökte äntra en internationell plattform. Var så rädd för de svenska domarna. Vi ska agera varandras sanningar. Men du vet väl vad som gäller? Den eviga kredabiliteten som aldrig kickar in. Sanningen var att jag ju heller aldrig kom in någonstans. Bara små, små steg. Var det detta allt egentligen handlade om i slutändan?

Men så. I sprickan som löpte större och större längs uttröttningens sicksackformade uniformssömmar, letade den sig ut. Den första svenska textraden. I ett obevakat ögonblick fann den rum, syre och lågan tilltog plötsligt. Som en ny kanal som började brusa och ljuda. En frekvens som jag aldrig tidigare hört från mitt inre. Ville jag att någon skulle höra de här genomärliga orden? Leken med rimmen och fraserna som vältrade sig ut. Hur skulle det bli nu? Var detta jag, som ’kom ut’? En identitet vari jag kunde vara mig själv. Här fick jag leva ut mina föreställningar, mina rockstjärnedrömmar som jag haft sedan jag såg Marie Fredriksson på MTV runt 1990 ungefär. En ny våg att att surfa ovanpå. Att dras med i. Det kändes så enkelt alltihop. Språket hade funnits där hela tiden, under min stelnade bindväv. Inne i bröstet, bevarad bakom en snäckas hårda skal; dess skvalp och resonans. Som alltid ljudit av en trång kostym. Nu kom dom inre meningarna fram. Så börjar historien om Johnny, Johnny.

Jag levde sedan intensivt i processen när dörren väl öppnats, och spenderade gränslösa timmar i replokalen. Jag ’fångade’ in låtarna i högsta hugg — utan gränsdragningar, men med en högre acceptans. Satt på bussen, i repan, i studion; skrev utan att reflektera sönder allt i mindre beståndsdelar. Det fick stå för sig självt. Jag gav dom liv, gav dom luft. Idéerna. Gav dom tilltro och ärlighet. Var nyfiken och lät dom växa, liksom ta tag i mig. Till slut ville jag så gärna få ihop ett helt album, märkte jag. Så jag vred om trasan ett par varv till och det kom ut ytterligare ett par stoff. Jag ville dokumentera dom.

Under den påföljande julens ensliga mellandagar levde jag i mitt lilla studiokyffe, lyssnade på replokalsinspelningarna och förde låtarna in på nya spår. Enkla skisser. Jag vågade njuta av min nya röst. Den låg i mitten av mig själv. Som ett lod. En kärnas egna formant. Jag hittade utrymme och lät mig själv ta över. Utan skam. Jag märkte snart ett litet motstånd kring att någon annan skulle höra. Där kom så skuldkänslorna igen. Till slut tog jag mod till mig och sände musiken till några utvalda, trots det väldokumenterat dåliga självförtroendets ridå, som dras ned inom mig. Samtidigt tänkte jag, ’vänta ni bara’. Det kommer mer. En helt igenom spännande känsla att möta sig själv i.

Grunderna till den första skivan är lagda, ihop med ett gäng fina kompmusiker och en producent. Det mesta har fallit på plats, men det ska till de där penseldragen — dom där knuffarna som gör rösten rättvisa. Till våren måste ju fan albumet vara klart annars vet jag inte vad jag gör — och jag önskar så att Johnny, Johnny får möta världen med era öron som famnar.